Inatt jag drömde....

Inatt drömde jag att det regnade. Egentligen inget märkvärdigt alls. Bara att stora droppar föll och det syntes tydligt i dammet. Inte något skyfall, inte så att jag blev blöt utan helt enkelt att det blev så där prickigt på marken.

Att det var en dröm förstod jag nog till och med i drömmen. För här så regnar det inte. Inte på sommaren iaf och man kan nog säga att det har blivit sommar här nu. Temperaturen ligger stabilt kring 40 grader i skuggan dagtid och det är solig, disigt eller tunna slöjmoln. Sedan vi kom hit för knappt en månad sedan så har det varit "molnigt på "riktigt en gång. Och då menar jag verkligen bara en dag, inget mer.
Fast det brukar fläkta ganska bra emellanåt vilket kan vara rätt skönt. I alla fall framåt kvällen när den värsta hettan har lagt sig. För det är inte skönt när det är 40 grader och blåser friskt!!!

Jag lär helt klart återkomma till vädret. Dels för att det är en ganska stor del av vardagen och dels för att locals här säger att nu är det varmt, men vänta bara tills det blir HETT på riktigt!!

Spinning i A-stan??

Ja, tro det eller ej, det finns en ”spinningsal” även på min camp här i Afghanistan.

I det så kallade amerikanska gymmet finns det ett annex (visst låter det fint med annex men i verkligheten är det ett angränsande tält) där det finns ett gäng crosstrainers och några spinningcyklar.  Gymmet är ett riktigt styrkegym (grotta) och jag har sett folk som lätt skulle platsa på framsidan på Body eller valfri bodybuildartidning. Men åter till spinningen, eller försöket till spinningklass iaf!

Kollegan I-M som har varit här tidigare var på mig redan i Sverige att vi skulle träna spinning tillsammans här nere och nu var det dags! Det har suttit anslag uppe på campen att kl 1000 skulle Chris köra ett pass så dit begav vi oss glada i hågen och nyfikna.

För att göra en lång historia kort. Efter 3 min när Chris sa att vi skulle köra en sprint i ”moderat to high” temp och ansträngning tittade I-M och jag på varandra och tänkte nog samma sak båda två. -”Vad gör vi här…?”

Under de efterföljande 57 min så fick jag uppleva saker som jag bara har sett på gamla instruktörsfilmer från 90-talet. Armhävningar på styret, krypa ihop och få rumpan ner i utrymmet mellan sadel och styre, i stående position flytta händerna runt på styret i takt till musiken och så vidare. 
Seriöst, antingen så har killen kraftfullt misslyckats i sitt googlande vad en spinningklass innehåller eller så är han sjukt hipp och inspirerad av Soul cycle från USA. Oavsett vilket så kommer vi nog inte att göra Chris sällskap nästa vecka….

Nu börjar allvaret!!

Idag så genomfördes Transfer of Authority ceremony, även kallad TOA ceremonin. Och nej, inga dåliga skämt nu om våra förkortningar om jag får be… ;-)

Detta innebär att vårt gäng har nu formellt tagit över och det är vi, vår kontingent, som har ansvaret. Så nu är det min telefon som ringer om det är något, jag som skall svara på frågor som kommer och det är mitt ansvar att vara rådgivare till mina Afghanska med/motparter. Det gamla gänget, de som varit här i sex månader, har knappt en vecka kvar innan de återvänder till Sverige. De finns självklart som backup om det skulle behövas men det är vårt ansvar nu och de har redan skjutit ut sig mentalt om vi säger så.

Efter en intensiv vecka med genomgångar, möten, repetion och ännu fler genomgångar på vilka möten som sker, vilka rapporter som skall lämnas när och vad som skall göras alla olika dagar i veckan börjar saker falla på plats. Ska verkligen inte påstå att jag kan allt ännu, för i detta landet och denna organisation blir man nog aldrig fullärd, men jag har i alla fall fått greppet om helheten. Eller som vår chef sa, -”Vi kan inte lära oss allt nu under hand-over perioden, vi ska förstå saker och ting hänger ihop”. Och det kan jag nog påstå att jag börjar göra, förstå hur det är tänkt att fungera iaf. 

Jo, i eftermiddags så genomfördes ceremonin under högtidliga former. Som tur var fattades beslutet att vi skulle vara inomhus för att inte brännas sönder av solen men det var inte svalare för den sakens skull. För ni kan ju själva tänka er hur svettigt det var inne i en stor hall där solen stod på och ingen ventilation förekom. Enligt JJ’s så visade hans klocka 39 grader celsius och det var det garanterat. Själv kände jag hur svetten inte bara pärlade sig i pannan utan även rann längs ryggen, sidorna och till och med längs benen. Så varmt var det!!!

Men det var ingen som svimmade, rätt musik spelades vid rätt tillfälle och rätt kommande sades vid rätt tillfälle. Svenska fanan räckets över från avgående chef till vår chef och CO sa de viktiga orden -”Jag tar befälet!”

Det enda som blev i liten plump i protokollet var att det ringde i en mobiltelefon under ceremonin. Och det bästa av allt är att det var avgående chefens (en ganska torr överste från Livgardet) egna telefon som plinglade mitt i generalens tal. Snacka om humor…..

Tyvärr har jag inte kommit igång ordentligt med skrivandet ännu, som ni märker. Det har varit mycket med jobbet, långa dagar och sena kvällar. Värmen tar ut sin rätt och fokus har legat på annat. Men jag hoppas att sakta och säkert så kommer rutinerna och då även tiden att sätta sig ner och knacka ihop ett par rader!

Då är man på väg igen....

Jaha... Då roterar jag återigen i sydlig riktning. Eller kanske rättare sagt i östlig riktning, fast vi säger att man roterar i sydlig riktning oavsett var man skall, bara för enkelhetens skull. Syd betyder ut och norr betyder hemåt.
Oavsett vilket, jag är på väg ut i stora världen igen. Lämnar älsklingen, lämnar hemmet, lämnar Sverige och beger mig till en oroshärd, till solen och till hettan...

Denna gången är det Afghanistan som är resans mål och en förbandsmission med hemmaförbandet som ansvariga. Vissa delar är sig lika och vissa delar kommer vara helt nya för mig. Jag har varit ute förr, Afghanistan har jag jobbat i tidigare, jag var där när campen byggdes för ett decennie sedan och har även varit på mission med hemmaförbandet tidigare så dessa delar känner jag igen. Det som är helt nytt är arbetsuppgifterna, gänget jag åker med, storleken på förbandet (väldigt litet) och relationen mellan Afghanerna och oss "västerlänningar". Så för min del är detta en helt ny mission!!!

Just nu har jag varit på resande fot i 8 timmar, suttit på ett flygplan i 4,5 timme och inte kommit längre än till Kastrup vilket känns lite komiskt då hemma är ca två timmar bort med Öresundståget. För tillfället står vi på plattan här och väntar på något, oklart vad. Men det är lika bra att vänja sig, att slappna av och släppa fysisk kontroll för att bara åka med. Och för tillfället har jag det ganska bra. Vi är ca 30 personer på en 737-800 så det är gott om plats, datorn har fortfarande 95% batteri och ryktet säger att vi ska få mat när vi kommer upp i luften igen.

Så fort jag har kommit ner, kommit in i jobbet och känner att jag har lite kraft över kommer jag att skriva ett par rader igen. Tills dess, ha det så bra hemma!!